Anno 1718 den 19 december 1718 hölts ett extra ordinarie lagmansting på vanligt ställe i Umeå sockens således närvarande Kungl. Majest. Tappre Man och Lagman välborne Herr Carl Lagerflyckt, häradshöfdingen Marcus Bostadius

Nämndemän.
Anders Andersson i Röbäck, Nils Samuelsson i Kåddis, Jacob Andersson i Ytterhiske, Per Jacobsson i Kasamark, Erik Larsson i Hissjön och Lars Ersson i Sörfors.

Emädan (Därför att) comminister vällärde Herr Anders Hernodius (har) igenom skrifvelse af den 7 hujus (denna månad) mig undreskrifet berrättat huru som Pär Thomasson i Rödå dotter Sara, är förliden (senaste) sommar bortkommen och framförvarne höst död igenfunnen, hennes kropp föräldrarna begjärn att blifver begrafven, men Herr Anders nu i Pastoris frånvaro (Pastor var Nils Grubb), håller betänkeligt till den undersökt blifver om hennes död, och huruvida begrafning hon niuta bör, alltså förekallades (kallades fram) Saras fader Pär Tomasson och befalldes sanningen berätta om sin dotter förda lefernet och huru hon i sommars är bortkommen och kroppen igenfunnen, det han är sin hustrus och grannars afsides blifande, gjorde som följer.

Per berättade att hans dotter är om sin trätties åhr, har ifrån barndomen varit mycket enfaldig, dock lärdt någolunda sina kristendoms stycket under sin ungdoms åhr, men för sju åhr sedan vid pass mera älendigh i sitt förstånd.

Nästliden (senaste) midsommartid har hon som ofta förr, fölgdt med honom och dess broder Anders och hans hustru till skogs att rifva näfver, wid pass en 1 mil ifrån byen, och ända den tiden som de andra arbetade, hjelp hon och till att bära nävfert, tillsopa, enär det henne blef befallt. Enär de i skogen åto middagsmåltid har hon som de andra läst både till och ifrån bords och gjortdt sin måltid.

Då de mot aftonen gingo hemåt har Pär Thomasson gått främst, sedan sonen Anders Pärsson och der näst denna Sara och sist sonhustrun Margreta Pärsdotter. Enär de komma där vart sumpigt och wått land var i vägen att öwergå har sonhustrun som förr gick skodder satt sig neder att draga skorna af sig och ej annat wettat då att Sara skulle fölgdt wägen efter de andra, men när de råkades vid älfwen där öfwer de till byn ro skulle, saknades Sara, dit modern kom med båt emot dem, och allt där före gick tilbaka samma väg som de kommit, förmenades hon uppå moderns rop skulle svara och hon hemmot således själv igenfinna, men förgäfves.

Säjer där Pehr at hon en och annan gång förr, således stuckit sig af vägen och de sökt efter henne, då hon gällt för modern (modern ropat) sig uppenbart.

Dagen därefter har Pär Tomasson tagit sin son Anders och granne Daniel Königsson och hans son König, samt Mats Mattsson, hustru Malin Gulichsdotter och Erik Poths änka hustru Brita Andersdotter tillika med Thomas Olofsson och dess syster Kerstin, de där alla med största flit sökt hela den dagen efter Sara, jemwel andre och tredje dagen, dessa senare dagar skola pigorna Sara Jonsdotter och Maria Åswidsdotter äfwen varit med dem i samma ärende och allenest blivit warse fjäten (fotspår) efter henne wid en bäck, då de tänk henna hafwa gått till bärget sin där ofwanföre beläget är, dock fann inte den dödas kroppen, ingen förrän dagen för nästliden Allhelgonedag utav lilla gosse Anders i Rödå by han vittjade sin fågelflaka (fågelfälla) liggiandes ej öfwer twåhundrade steg ifrån den vägen som de hem gingo ifrån näfwertächten.

Saras moder Barbro Nilsdotter blef och förskilt af hörde (hördes särskilt), den dag berättade att för sju åhr sedan när dottern Sara gick wall med föräldrarnas boskap, har hon viid hemkomsten klagat sig blifiet rädder i skogen, men oavsedt modern bedt henne säga på hvad att där skiedt har hon förgifvidt sig ej kunna det säga, ehuru (fastän) modren hennet ett och annat därmed lofwat (blev lovat).

Hustru Barbro utsade och att denna Sara alt ifrån barndomen varit mycket enfaldig och altid gått tankfull och aldrig velat öfvor någon ro (leka) eller umgänge med de andra barnen i byen. Ernä hon kom med båten mot sin man och det övfriga gårdsfolket om aftonen efter Domino, ifrån näfvertäkten midsommartiden och Sara saknades, har hon modren gått tillbak ställe, som Sara der hafwa gott af wägen, ropadt och sökt, men intet hadt till gagn, därför sammankallade de därpå följande dagarna, grannarna där i byn, samt åtskilliga qvinnopersoner och gjorde sin yttersta flit, men finna henne intet, alldeles som Pär Thomasson berättadt, försän dagen för nästliden Allhelgonendag då Erich Thomasson son Anders och som är åtta åhr, kroppen öferkommit och af Mats Matsson, Pär Olofsson bort upptagen och hemfärder.

Mats Matsson i Rödå aflade vittnaden och sedan intygade att näst för allhelgonadag, har Pär Thomassons skickat efter honom och drängen Pär Olofsson och manat dem at föllja gossen Anders dit som hans döda dotter kropp låg och den hemhämpta, detta och efterkommit(de gjorde så), och sedan de skogen war komma på det ställe där kroppen legat, så hafver de vältradt kroppaf uti ett lakan, och burit den på en stång hem till byn, Brodern Anders Persson har och fölgt med dem, berättandes Matts på dess aflagd ed, att Saras kropp låg framstupa på marken, och händer på som liggande under hufudet, och strax där bredvid tree stycken räfsor och en tom flaska och ett par träskor, och syntes ingen blod på kläderna eller kropp, mindre är det sådana tecken som hade hon af ingen våldsam död aflididt, påminnandes han sig äfven vähl ett några dagar efter det Sara midsommartiden bårtkom föll ett kalt regn hvar att han menta at hon så vid som af hunger aflidit.

Lego drängen Pär Olofsson ifrån Rödå by wittnade efter att, lagd ed, det han allhelgonatid blevf manadet (anmodad), af Pär Thomasson och hans hustru, att hielpa hem deras döda dotters kropp, som gossen Anders öfverkommit af det tillfälle att hunden begynt skälla där funnen stället.

Enär han med Matts och Saras bror Anders iempte gossen Anders dit kommit, har kroppen legat framstupa, dock lutat mera på ena sidan, och händerna såsom under hufudet lagde till jorden, i sina kläder, som aldeles vore orörda och intet fejades någon åkomma på hennes kropp, som hade hon burit händer på sig sig sielf, eller eljest att af någon wåldsam död aflidit, menandes han äfven som Matts Mattsson, att hon af hunger och den då påstådde kalla vänderleken aflidit. Tre stycken räfsor och en tom flaska bredevid henne.

Pär sade och, att Sara ej varit wid sit fulla förstånd, utan warit så fånåt, att om hon sedt det en hund eller annat creatur luppit utur huset eller i en snödrifva, så har hon luppit därefter, hvilket Matts Mattsson som sedan blef inkallad, och där om tilfrågadt, äfven sade i fullo sanning warit.

Comminister Herr Anders Hernodius gjorde den berättelsen att sedan han för femton åhr sedan kom hit till församlingen och begynt känna hennes person, har hon väl i förståndet funnit, det hon lärdt läsa sin Catechismum, och någon reda giöra för sin Christendom, så af hon en gång bliwät tillåtit att gå till Herrans nattvard, men för tolf åhr sedan (Sara var då ca 18 år), wid pass, fand hon mera till förstånd förswagat så at honn herrens nattvard begärelse ej tillåtas kunde, visandes så i tahl och affeckter som rop och ögonens uthäfvor, at hon wida ifrån sit förstånd kommen vore. Härwid utlät sig och det närvarande af tingslaget, att Sara ej varit vid sit fulla förstånd.

Hustru Anna Nilsdotter och Saras moder hafvon, som Anders Pärsson berättar, lagdt den döda kroppen i kistan, det modern och tilstod, men hustru Anna har för den myckne nedfallne sniön kunnat ej hitkomma, eftersom hon med skyd (skidor) ej förmådt så lång wäg löpa.

Och som härvid ej vidare var att undersöka slöts denna sal med fölliande dom.

Lagmandrättens dom kungårande Sara Persdotter, från Umeå sochn och Rödå by döda kropp begrafning afsågd vid ett extraordinarie ting på Umeå soches tingställe den 19 december 1718.

Aldenstund (eftersom) vid den öfver denna sak hållen ransakning är utaf Matts Mattsson och Pär Olofsson ifrån Rödå by, hvilka den aflidet Sara Pärsdotter döda kropp, efter hennes föräldrar anmodan från skogen där hon död blifvit, afhämtad och till byn burit, efter aflagd ed ojäwet intygat:

1:o att de ej kunnat se eller aftyga inga sådant tecken på hennes kropp, som hade hon sig sielf lifvet afhändt, ej heller

2:o som hade hon af någon våldsam död aflidit så wida de ej sedt det ringasde blod, hvarkan på hennes kropp eller kläder utan vore så väl den som flera af tingslaget,

3:o utaf de tankar (åsikten), att denna Sara Pärsdotter om sina trettio åhr, som nu tid varidt till sina sinnen försvagat, så af hunger som den kalla regnelhitig väderleken den tiden påstådt, aflidit, hvar til kommer och

4:o det Capellanen här i socknen Herr Anders Hernodius rätten tillkännen gifvet, det hon kommet ej bringas eller förmås att läsa sin kristendoms stycket, alt sedan hon än vid pass tålf (12) åhr sedan till sinn sinnen blifit förryckt, men tillförmen där uthi varit så för sig kommen, at hon en gång blivfit till herrans högvärdiga nattvard anammad admitterad.

Sådan skull och angående till föregående skäl och omständig heter, samt domarreglerna hvilka förmå, att man i slika måhl skall gå den lindrigare wägen pröfvar rätten skiäligt, att Sara Pärsdotter döda kropp begrafwes i kyrkiogården sålades att prästen kastar mull på henne och läser därwid den vanliga bönen åt Sara.

Uppå lagmand rättend vägnar

Carl Lagerflycht
Marcus Bostadius

Muntlig tradition
Det finns en muntlig tradition om händelsen 1718 som berättades ända fram till nutid. Det är när Johan Andersson på Strana med dottern Seris och grannbarnen Kerstin och Arnold gick till skogen ovanför Hägna för att plocka blåbär. Barnen var i 12-15 års åldern. Det var ca 1940-45. De gick efter gamla Rödåbäcksvägen. De behövde inte gå speciellt länge förrän de hittatde blåbär.

Efter ett tag berättade Johan att de var på platsen där man hittat en kvinna som dött när hon gått bort sig i skogen för länge sedan. De var då några hundra meter från stigen, precis som tingsprotokollet anger. Enligt Arnold hade de inte passerat den gamla gränsen (markerat med lila på kartan). Platsen som Johan pekade ut är markerat med svart på kartan nedan. Johan var intresserad och kunde mycket om gamla händelser. Han var också uppvuxen i närbelägna Rödåliden och nog gått denna väg många gånger. Barnen hade respekt för skogen som var lätt att gå vilse i. Arnolds och Kerstins faster Henny hade varnat dem för att vara i Storhägnaskogen. Den var lätt att gå vilse och så stor att den inte hade något slut.

Nutida skogsbete med fjällkor. Dessa kossor är betydligt större än de man hade på 1700-talet. Bild hämtad från Rehnbergs Ranch i Gideåberg. https://www.facebook.com/pg/rehnbergsranch

Till höger: Björkskog i Rödå.

Byn och människorna
Rödå räknades som en by men uppdelat på två boställen: Överrödå och Ytterrödå. Totalt fanns det 7 hemman och två soldatrotar Fager, Poth samt en, Appelblad som delades med Tavelsjö by . Vid Älvsborgs lösen 1571 hade bönderna mellan 5 och 9 kor och 1 häst. I slutet av 1800-talet var beståndet generellt i landet ungefär detsamma som 1571 med skillnaden att korna då var betydligt större. Man kan nog räkna med att antalet i djur början av 1700-talet var i samma antal som 150 år tidigare. Något som skiljde Rödå från andra byar var att husen var rödmålade. Färgen kom från den rödockra som finns i trakten och gett byn dess namn. Det omtalas av Wilhelm Zetterstedt som reste genom byn i början av 1830-talet, då var det mycket ovanligt med rödmålade hus på landsbygden.

Överrödå 3 - 3.2 - 13/32

hustru Malin Gulichsdotter

son Anders Matsson

Fager

Ytterrödå nr 5, Familjen
Anders Persson gifte sig 1705 med Margareta Persdotter. Det finns ingen uppgift på var hon var född. Barnen var: Per född 1708, Nils född 1710, Olof född 1712 och Anders född 1717. De var 1718, 10 år, 8 år, 6 år och 1 år gamla.

Anders Persson hade varit utskriven som soldat Poth 1715 men fick avsked 1717 pga hemmansbruk.

Saras beskrivs som att ha varit enfaldig. Det användes som begrepp förr i tiden för människor med förståndshandikapp, led av någon psykisk funktionsnedsättning eller bara var lite annorlunda.

I barndomen brydde sig inte Sara om att leka med andra barn utan var tankfull, enligt modern. Prästen Anders Hernodius som kom till församlingen när Sara var 15 år gammal berättar att hon hade kunnat lära sig läsa sin katekes, och kunnat redogöra för sin kristendom så att hon en gång blivit tillåten att ta herrens nattvard. Men när hon var 18 år blev hon sämre och prästen var tvungen att utesluta henne från nattvarden. Hon hade med tal och affekter som rop och ögonens uthävande visat att hon inte var vid sitt fulla förstånd. Enligt modern var det händelse när hon var 23 år gammal som påverkade henne till det sämre. Sara hade gått vall med korna när hon vid hemkomsten sagt till modern att hon blivit rädder i skogen, men hon ville inte berätta vad som hänt. Grannen drängen Per Olofsson säger rent ut att Sara inte var vid sitt fulla förstånd. Såg hon en hund eller annat djur som sprang ur huset eller i en snödriva jagade hon efter djuret.

Sara var arbetsför. Hon hade gått vall med korna i skogen. Hon hade skött sitt arbete vid nävertäkten. Hon hade tidigare följt med familjen åskilliga gånger till skogen, och arbetat med näverfångst och troligen även med höskördsarbete. Det sägs att hon gått och gömt sig förut men alltid dykt upp när modern ropat efter henne. Det verkar också som att modern visste var hon skulle leta. Kanske hon hade någon plats som hon tryckte vid som hon funnit när hon gått vall med korna.

Sara led helt säkert av någon psykisk funktionsnedsättning. I princip kan det kan ha varit allt från förståndshandikappad till att hon enbart var introvert av sig. Det mesta tyder ändå på någon slags autistisk funktionsnedsättning. Autism brukar förklaras som att det finns begränsningar i ömsesidigt socialt samspel och kommunikation. Det som mes t pekar på autism är Saras inåtvändhet. Hon höll sig för sig själv. Hon var i alla fall inte obegåvad. Hon verkade kunna ta till sig katekesen och kristendomskunskapen. Hon kunde valla kor i skogen. Enligt komminister Hernodius var det i inget fel på förståndet i början. Det blev sen. Efter händelsen i vallskogen blev det riktigt dåligt. Hon kan ha blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp eller något djur hade gjort henne rädd. Hennes ilska mot djur som plötsligt visar sig kan ha med det att göra.

Modern Brita Nilsdotter hade god hand om Sara, när hon ropade brukade hon komma fram med detsamma.

Tiden 1700 . 1721 och prästerna

Det värsta missväxten var i Västerbotten åren 1695-1697, men även 1716-1717 var det missväxt. Det var knappt att utsädet räkte till 1718. Midsommaraftonen föll ett kallt regn.

Kriget kom att påverka Umeå socken. Perioden 1700 fram till 1721 brukar kallas för den stora ofredens år som slutade med Karl XIIs död den 30 november1718 och freden 1721. Kriget nådde Umeå 1714 då den ryska armén satte staden i brand. Ryssarna återkom 1717, 1719, 1720 och 1721 med räder mot bygden. Värst blev det 1720 då man brände staden och samtliga byar inom 2 mil från kusten. Total brändes 214 gårdar. Armfeldts armé med 500 man anlände från Finland till staden i mars 1715. Pastor Nils Grubb skrev: "därav blev socknen jämmerligen ruinerad, ty de foro fram med stjälande, rövande, övervåld, föga bättre än fienden". De stannade till juli månad 1716. 1718 rekvirerade svenska armén spannmål, nötkreatur och 60 hästar som fördes mot Jämtland.

Bygden blev förskonad från epidemier, men blev drabbat hårt av utskrivningar av unga män till armén. Vid krigslutet 1721 fanns i socknen 339 män jämfört med 670 kvinnor och endast 19 söner jämfört med 78 döttrar samt 27 drängar och 240 pigor. 162 gårdar var ödelagda. Rödå verkade klara sig bättre. Vid krigslutet kunde samtliga hemman besättas med bönder. Tolv män skrevs ut som soldater i byns soldatrotar mellan 1700-1721, Två fick avsked Anders Persson sedemera Rödå 5 och Håkan Olofsson sedan på Rödå 1. Resten återkom nog inte.

Nils Grubb
Krigsåren hade också skapat en social oro som försvagade moraliska normer. Det föddes många oäkta barn, ofta med fäder från Armfeldska armén. Superiet hade tilltaget samtidigt som kyrkobesöken minskade. Till denna tid och stad - socken inrättades Nils Grubb som pastor 1714. Han hade studerat i Tyskland, hade blivit utsedd som professor i Grievfsvald i Svenska Pommern i norra Tyskland. Han hade studerat i Halle som var pietistisk influerad. Pietism var en kyrklig tradition besläktat med kväkarna. Grubb blev misstänkligjord för pietism och blev förhörd innan pastortillsättningen. Han var född i Grubbe och var son till borgaran Anders Grubb och Brita Sand.

Grubb kom att starkt att influera kyrkolivet i Umeå. För att utbilda församlingen indelade han den i rotar, vilka han varje söndag undervisade i katekesen. Detta ledde till en nyväckt religiositet i församlingen. Han reser också runt i byarn och predikar. I de längst bort liggande byarna som Rödå hade man också haft byaböner när man inte kunde ta sig till kyrkan. Pietism innebar att innebörden av orden var viktiga. Grubb tyckte att de som läste katekesen skulle förstå den och inte bara lära sig rabbla meningar utantill. Ett 100-tal församlingsmedlemar kom också att stängas av ifrån nattvarden vilket medförde en fientlig inställning till Grubb bland de uteslutna. En del av dessa var inflytelserika. Grubbs kamp mot brännvinsförsäljningen gav också en del ovänner bland sockenborna.

Grubb bevistade riksdagen 1718 och 1722. Vid 1722 års riksdag attackerade Grubb de kyrkliga bot- och skamstraffen för lönskalägen som nästan enbart drabbade kvinnor, särskilt de unga. Männen kunde svärja sig fri. Eftersom nästan inga män fick plikta begicks mycket mened vilket sågs av Grubb som en svår synd.

De religösa sammankomsterna som skedde utanför kyrkan eskalerade under Grubbs frånvaro vid riksdagsarbetet 1718-1719. Den nyväckta religiositen kom att kallas för Uhmå-owäsendet och blev omtalad i hela landet. Det var allt från nyväckelse, religiösa sammankomster utanför kyrkan till för den tiden mer udda tankegångar som exempelvis att självmord var saliga.

Det gjordes anmälan till biskopen för olaglig kyrkoverksamhet. Komministern Anders Hernodius var en av anmälarna. Ett fall som togs upp var att Grubb begravt en misstänkt självmördare, men Grubb sa att det kunde inte uteslutas att han drunknade. Hellre fria än fälla var ju också ett skäl i domen mot Sara Persdotter. Biskopens u tredning friade sedermera Grubb, dock efter dennes död.

Men den nyfödda religositeten fortsatte efter Grubbs död. På 1730-talet vägrade 10% av socknens invånare att bevista nattvarden eftersom de ansåg sig inte värdiga. Det är fullt möjligt att se kopplingar mellan Umå-owäsendet till 1800-talets väckelserörelse och frikyrklighetens starka ställning i länet.

Nils Grubb hade en stark ställning ute i byarna. Hans Jonsson (1687-1778), Vänfors fanns medtagen bland de vittnen som prosten Grubb ville höra. Det förefaller som att han kommit med i väckelsen som uppstod kring Grubb och att han tagit ställning för denne. Det finns en koppling mellan Jon Hansson och Anders Persson i Rödå, då sonsonen Matts Nilsson gifte sig med en dotter till Jon Hansson i Vänfors, Charlotta Jonsdotter som för övrigt kom att föda 21 barn. Religionen var nog viktig i Rödå också vilket Per Thomassons vittnesmål utsa att man läst bön både till och från bords i näverskogen.

Anders Hernodius
Komminister i Umeå socken 1705-22. Hernodius var den präst som tog upp Saras fall till rätten. Han var son till kyrkoherden i Burträsk, Lars Andersson Hernodius f. 1658 och Anna Hilleman. Anders Hernodius blev 1722 kyrkoherde i Burtäsk församling.

Händelsen midsommaraftonen 1718

Det var Komministir Anders Hernodius som genom en skrivelse till häradsrätten ville ha dödsfallet prövat i tingsrätten. Normalt sätt borde inte den här typen av händelse blivit en tingsak. Hernodius ville utröna om det kunde ha varit ett självmord. Hernofius kände ju Sara, kanske var han misstänksam över att hon tagit sitt liv. Det här var också under den tiden i socknen som kom att kallas Umåowäsendet. Det fanns tankegångar bland folk att man kunde bli salig trots ett självmord. Ett annat skäl var ille undersöka om Sara hade blvit utsatt för något brott. Sådant var man noggrann med och det märks i protokollet att man frågat om detta. Brottlslighet var en stor synd och skulle beivras.

Näver användes till takbeläggning. Ett nävertak kunde hålla i 30 år. Eftersom det fanns många tak på gården så gjorde man nog sådana här näverfångst-turer ganska ofta, kanske minst vart 5:e år.

Platsen där man hämtade nävret var troligen i trakten av Rödåbäck, i bäckdalgångarna fanns vid laga skifte 1872 mycket björk och en hel del björkbrännor.

Vittnenas tillförlitlighet var mycket hög. Människorna var vid den här tiden mycket religösa och ljuga när man svär ed på bibeln gjorde man helt enkelt inte. Speciellt efter 1713 sedan Nils Grubb blivit pastor I Umeå socken som inneburit en religiös väckelse. Det stora sökpådraget med 11 personer, hälften av byns invånare talar också för detta. Vittnesmålen är samstämmiga och verkar ärliga, t. ex. Per Olofsson som beskriver hur Fånig Sara var.

Sara var inte i sitt fulla förstånd, men hon var fullt arbetsför och gjorde de arbetsuppgifter hon blev tillsagd. Men man litade inte på henne fullt ut. Hon hade avikit tidigare och man hade fått leta efter henne. Hon fick inte gå sist på stigen hem.

Sara försvann när broderns hustru Margareta tog av sig skorna för att passera ett sankt område. Det var antingen där stigen passerade Lerbäcken (A) som förr var en mycket sank mark eller vid ett sankt område(B) inte långt ifrån det ställe där man hittade henne. Stigen gick genom en urskog och plötslig förlorar Sara kontakten med både framförvarande och efterföljande. När man går i skogen är det lätt att man sprider ut sig efter stigen också. Av någon anledning lämnar hon då stigen. Här har säkert hennes psyke spelat in. Antingen för att hon blev skrämd av något djur eller någon skugga / ljud. Det var visserligen midsommar men det var mot kvällen till, ljust med långa skuggor. Hon upplevde sig helt ensam och tappat kontakten med de andra. Hon kan också avikit från stigen för att ta sig till nått ställe hon kände till. Det var i närheten till utmarksbetet och hon kanske kände till skogen. Det var ju också när hon gick vall med korna hon blev skrämd i skogen och hon kan ha varit i närhheten av den platsen som blev den utlösande orsaken till att avvika från stigen.

Det mest troliga är att Sara avvek från stigen efter det nedre sumpiga stället (B). Det var inte så långt från älven. Det var då inte så konstigt att hon inte fanns med de övriga när de nådde älven och det bör inte ha tagit så lång tid för modern att gå tillbaka och ropa efter henne. Det var i närheten av denna plats hon också hittades. Det är heller inte så långt borta från byn (några kilometer) att en 8-årig barn har det som jaktmarker. Platsen längre bort A är dels för långt bort, men sen är det ganska omöjligt att gå vilse pararellt med stigen så länge.och ändå hamna vid platsen B på kartan enbart 200 steg från stigen. Det borde funnits mindre fä/djur-stigar som gjort att man hamnat på stigen igen. Om hon avvikit längre bort borde hon ha hittats långt inne i skogen någonstans vid markering A på kartan.

Hursomhelst bör hon ha gått vilse, då är det lätt att gå i cirklar och var kanske en bit bort från stigen när modern ropade och hörde det inte. Det är svårt att höra ljud i tät skog. Sen blev hon trött och la sig för att sova, endast 200 steg från stigen och vaknade aldrig mer. Hon hade lagt räfsorna tillrätta. Om det varit medvetet, ett självmord, hade hon nog valt någon speciell plats, nått ställe hon gillade. Där hon hittades var mitt i ingenting, platt och ogästvänligt ställe, nu som förr, fast förr var skogen tätare och villsammare.

Elva personer letade efter henne i tre dagar men fann henne inte. Andra dagen fann pigorna fotavtryck i leran vid en bäck. Det kan inte ha varit efter henne. Tveksamt om det finns kvar spår så länge och efter det har regnat. Terrängen är mycket platt på västra sidan av VindelälvenDen bara en plats som stämmer bra med fotspåren och detä

Det kan tyckas att det är märkligt att man inte hittade henne. En urskog med mycket björkskog är det svårt att se så långt. Man borde ju haft hundar också. Det kan ha varit för mycket dofter i skogen. Sen när det blev höst och snö hittade pojken Anders hund henne. Kroppens tycks ha vart rätt välbevarad trots att den legat ute i 5 månader Juli-November. Den måste ha legat rätt fuktigt till. Den borde ju också varit översnöad. Det visar också på att det är ingen plats man väljer att gömma sig på, alldeles för fuktigt.

Bondmoran Margareta Pärsdotter avtagande av skorna gjorde ju så att Sara kom utom synhåll. Det kan ju tänkas att det har varit medvetet av henne för att låta Sara försvinna med baktanken att det skulle blivit en mun mindre att mätta. Åren innan hade varit missväxtår. Fattigdom och utsatthet kan driva människor till onda handlingar och tankar. Sara tycks dock ha varit omtyckt och hon skötte sitt arbete. Det var också under en period med ökad religiositet i byarna, speciellt efter Nils Grubb blev pastor och därför är inte en sådan baktake inte särskilt troligt.

Däremot var det nog oansvarigt att de släppte henne ur sikte troligen under den sista kilometern, 10 - 15 minuters promenad från älven.

• Modern Brita Nilsdotters omsorg om Sara. Sara var omyckt trots sin funktionsnedsättning. På den tiden blev ofta d.s.k. enfaldiga människor illa behandlade. De kunde hållas inlåsta utan..
• Det var viktigt för föräldrarna att Sara blev begravd.
• Religionens starka betydelse. De läste sin bordsbönbåde till och från måltiden vid nävertäkten.
• Det stora sökuppbådet. Halva byn deltog. Det visar på att de verkligen försökte hitta henne.
• Grannen Per Olofsson berättade hur tokig Sara som blev ilsken på djur och jagade dessa.
• En 8-åring Anders Ersson, bidrog till hushållets ekonomi genom fånga skogsfågel i fällor. Han var ju ensam på skidor ute i skogen ganska långt från hemmet också. Kan ha varit upp till 3 -4 kilometer.
• Snön 1718 var så kraftfull att hustru Anna inte kunde skida till tinget. Det var kallare förr och människorna var tuffare också